Dag 2 följde Kalle med och hejade på Axel...men självklart blev suget efter att få vara med stort och det var inte helt enkelt att stå vid sidan av. Först funkade allt toppen och Kalle sprang med oss på banan...men sen ville liksom fötter sparka lite...munnen prata lite...när det inte riktigt var okej. Desperata mamman gav storebror sin mobiltelefon vilket bidrog till lugn och ro en stund. Till dess lillebror mycket hellre ville titta på Youtube än att lära sig cykla. Fail!! Motivationen för cyklingen har gått upp och ner överlag och det har varit många fruktstunder och pauser...men en Youtubepaus kändes inte okej. Handlingskraftiga mamman tar givetvis tillbaka sin mobiltelefon och förklarar att den distraherar lillebror och ber storebror att bara sitta rakt upp och ner och titta på...med en sjuårings tålamod. Kalle surnade till rejält och bestämde sig för att göra som Kalle gör när något går honom emot...fly!! Så i ett obevakat ögonblick smög han sig iväg, och när jag upptäckte det och ropar efter honom så börjar han givetvis springa. Jag ropar och går efter...jag springer efter...och jag har inte en chans att hinna ikapp!! Paniken kommer när jag märker att jag är chanslös och hinner tänka tågräls, strandvägen och storsjön!!! Jag skriker verkligen och äntligen viker han av och gömmer sig iväg buske istället....och jag når honom...arga rädda panikslagna mamman skäller och skäller men måste samtidigt krama och visa hur mycket jag älskar och bryr mig om....
Axel tyckte det gick "bättre att cykla när bara en sprang med" så jag behövde inte alls känna mig dum över att jag lämnat honom...
