Tänka sig en liten kille som knappt fyllt två år som vips bara passerade en sorts språkgräns. Han kunde helt plötsligt kommunicera med omvärlden. Han kunde göra sig förstådd. Det verkade medföra ett visst lugn för honom. Han slapp känna frustrationen av att vilja något, men inte kunna göra sig tillräckligt förstådd för att få, eller uppnå, det han ville.
Föräldrarna gladdes varje dag av nya ord, varav många inte ens snubblade på tungan - de bara ramlade rakt ut!!
Idag satt Kalle och funderade på något Marika nyss hade sagt, nämligen att farmor inte bara är farmor. Hon är även pappas mamma. Efter en stunds tystnad säger han något som ingen riktigt förstod först, men han repeterade samma sak flera gånger och efter tredje gången hörde Marika vad han sade:
Äckaj. Pappa... Äckaj. Pappa... Äckaj. Pappa...
Men Kalle, frågade Marika, älskar du pappa?
Jaa. Äckaj dej. Pappa...
...och pappans tårar bara kom...
Jag älskar dig med, Kalle!
söndag 24 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
...mina nu...
Mao var där och hörde allt. Det finns inga ord för hur fint det var.
Skicka en kommentar