Gubbar i lådan.

Det är så roligt att se hur grabbarna börjar finna varandra i leken. Axel ropar på Kalle ibland. Kalle snor oftast något av Axel och antingen tjuter Axel eller så "låter han det gå för den här gången" och båda leker vidare. Det har till och med dykt upp tillfällen när Kalle har velat hjälpa Axel med något, fast Axel har fällt ut taggarna redan när han sett Kalle styra stegen mot honom. Bara för att han VET att han ska bli fråntagen det han håller i. Men ett par gånger har jag lyckats se att Kalle vill hjälpa och fått Axel att förstå det, och då fortsätter leken utan gråt. Båda grabbarna vet nu alltså om att de kan ha utbyte av varandra, och det märks på dem. Särskilt när de leker i lilla kökssoffan, som man kan krypa ner i och gömma sig. Tusen gånger har vi sagt "var försiktig med locket så ni inte klämmer fingrarna" och det finns just nu inget annat sofflock i hela världen som stängs med samma omsorg som detta. Oftast. Ibland kan ju hända att man tappar, men sånt händer ju, eller hur?